Boris, Bonzo och Bella - nästan nio veckor gamla. |
Bella blir dock kvar hos oss. Hon går med sin mamma och storasyster Greta i den stora hagen.
-----------
Nu är de små cirka tre veckor gamla - 12.05.15.
Knatte, Fnatte och Tjatte. |
Här med sin duktiga och snälla mamma Kajsa. |
Nya bebisar har fötts i dag; 12.04.25
Knatte!2011-08-30
Japantecknad som sin far. Verkar faktiskt vara en enda...
110828 - jag har sett Knattarna nu. De ligger sött i boet.
Hur gamla?
Det är jag lite frågande till... eftersom första parningen inte tog så har jag lite svårt att beräkna deras ankomst. Men de är cirka 1 vecka gamla. Kanske lite drygt.
Nåt sånt.
Fasligt spännande är det i alla fall.
När Knattarna är runt 3 veckor gamla lämnar de boet - och då får jag chans att se hur många de är. Nu låter jag bli att rota runt mer i boet. Kajsa gör sitt mammajobb fantastiskt bra.
Vi väntar på Knattarna med spänning...
När man ändå, trots allt, inte riktigt kan hålla sig till tåls, ni vet den där otålighetskänslan som ibland måste tyglas. Men det går-inte-så-bra. Den där känslan av pirrig förväntan som bubblar värre än den bubbligaste soda streamer-drickan. Den går bara inte att hålla emot. Alls.
Så jag frågade Kajsa så där lite snällt om jag fick lov att buffa runt lite och försöka se något i hennes omsorgsfullt boade bo. Och okej då. (Efteråt belönade jag henne med de grönaste maskrosbladen jag kunde hitta och ja, Kalle fick sin beskärda del han också. För han är ju liksom en del av själva boandet. Anledningen därtill i varje fall).
Först försökte jag se eller känna något på den plats där jag vet att Kajsa nästan som flätat ett mjukt bo av torrt gräsklippsgräs, men icke. Nehej-men-då-har-hon-väl-fortfarande-inte-haft-en-endaste-krystvärk.
Men sen så... låter förresten kaninungar, jag menar SMÅ kaninungar? Låter de liksom smack, smack som om de var sugna på lite di från mjölkstinn spene? Kurrar de? Krafsar de?
I alla fall så beslöt jag mig för att ta reda på om det där ljudet som jag inte riktigt vet om jag hörde kunde härledas till de där ungarna i alla fall. Så jag körde helt sonika in handen i det massivt packade ströet bredvid det flätade gräsboet. Och wii, min hand stötte emot något pälsigt (och jag är liksom säker på att det inte var Kajsas avnoppade päls jag kände utan mer som en alien eller som, som en kaninunge?)
Men jag såg ju fortfarande ingenting.
När jag precis hade börjat sucka och söka efter en annan kaninhona så har Kajsa äntligen börjat boa aktivt. Hon samlar ivrigt på sig en massa mjukt, torrt gräs - plockar upp så mycket hon kan bära och skuttar in med det i sin bolåda. Där bäddar hon och skuttar sedan ut igen för att göra om samma procedur.
Djuren är luriga och håller oss på halster. Jag trodde verkligen inte att några ungar var på gång eftersom det har gått så lång tid sedan de första parningarna. Det kändes som om parningen inte hade tagit och att Kajsa inte ens var skendräktig eller intresserad. Nu känns det mer hoppfullt igen och jag håller tummarna.
Kajsa Kanin på språng. |
Åh så spännande.
Jag hoppas bara att allt går bra nu...